Vem skyddar de svaga när världens blickar är riktade åt ett annat håll?

Det finns historier som sällan berättas. Sedan finns det historier som berättas gång på gång där vi som lyssnar aldrig bryr oss om innehållet före det är för sent. Den här historien är ännu en av de senare.



Någon gång och någonstans i Europa

Den 12e september dånar bulldozers in på gatan där familjen bott i över 20 år. När en av kvinnorna med ett barn i famnen protesterar mot tvångsvräkningen så släpas hon utmed marken. Bort från det som tills nu varit hennes trygga punkt och platsen där hennes barn skulle växa upp. Huset rivs på ett ögonblick. Att rivningen förekom den rättsliga process som sedermera skulle visa att de boende hade markrättigheterna intresserade bara de närmsta sörjande. Hundar och ohyra måste bort.

Samma år på en annan plats

De säger att de inte kan skilja dem åt, hundarna och människorna, därför går den nye borgmästaren till val på att rensa staden från dem allihop. Ungrarna, hundarna och romerna som bott i mitten av staden så länge människorna kan minnas. Det ska äntligen bli rent. De asociala måste bort. Det är klart att han vinner valet. De andra är ju så många fler. Strax före jul slår poliser på yrvakna människors dörrar.

-Ni måste ut, husen är inte säkra längre. Skriv på här. Ni kommer omplaceras i nya lägenheter. Moderniteter, allt ni kan önska. Bara ni skriver på.

Det var tydligen någon som invände. När han väl skrev på blandades bläcket med blodet från hans inslagna näsa. Barnen grät bakom hans rygg. Kanske hoppades han fortfarande att det inte skulle bli så farligt.

I busslaster körs de ut och släps av. Snön faller över området som fram till och med nu använts som soptipp. Här bor sedan länge några av samhällets mest utsatta, de som inte har något och aldrig heller kommer att få det. Här ska de nya familjerna också bo. Den moderna lägenheten blev på några sekunder till ett hoprafsat plåtskjul på en soptipp.

Pata Rat, Cluj Napoca Romania.

Pata Rat, Cluj Napoca Romania. Original från Smallstepsproject.org

Fyra år senare har människorna fortfarande inte fått några lägenheter. Familjernas över 100 barn får inte gå i skolan. Enligt lagen har de naturligtvis rätt till det men vilken rektor kan stå emot när alla övriga föräldrar ringer och argt deklarerar att deras barn inte kommer att stanna i skolan om de tvingas sitta bredvid ohyra. I gettots misär har man tröttnat på människorna med kameror. Gång på gång kommer det välklädda unga tjejer och killar med stora ambitioner och fina ideal. Varje gång åker de hem och hörs aldrig av igen. I början ville människorna i ghettot berätta för övriga Europa vad som hände, numera är det ingen som fortfarande när illusionen att någon bryr sig.

Två år senare i en annan stad

Stenarna börjades läggas i morse. Det ska bli en mur. Utanför muren får ingen utav oss bo. De har vräkt oss. Nu ska vi bo innanför den två meter höga muren. Ohyran och hundarna. Ingen ville gå men vad skall en människa göra då majoriteten är den som förtrycker? Till vem skall man vända sig när världen inte tycks vilja se hit? Det saknas varken historier eller reportage som nått ut. Det är bara helt enkelt så att det nästan inte är någon som bryr sig.

mur baia mare

Murbyggande kring Gettot i Baia Mare.

Förra året i huvudstaden

Mopeden kör överhettad över stadens gator. De vet att den inte kommer klara mycket längre. Det är en lönlös kamp. Två personer på en gammal moped mot en skinande polisbil. De visste att de gjorde fel när de bröt loss plåten från det övergivna huset. Det var inte deras hus. Deras hus saknade nämligen tak och vintern var på väg. De visste att de stal men de hade heller inget annat val. När de kommer fram till bron som skiljer deras stadsdel från andra hoppar de av mopeden och dyker ned i flodens vatten. Ett lönlöst försök att undkomma arresten. Det blir lätt för polisen att vänta vid stranden. Utan förvarning viner dock tre kulor ned i vattnet mot de dåligt simmande plåttjuvarna. En av kulorna går rakt in i tinningen på honom som är far till ett litet barn. Tjugotvå år gammal skjuts han ihjäl över en bit plåt.

Utredningen mot polisen läggs ned. Det saknas bevis för att denne gjort något fel. Precis som vid de 49 andra tillfällen de senaste åren då människor av samma etnicitet skjutits av landets polis. Ofta enligt vittnen i ryggen, ofta enligt vittnen obeväpnade

Kommentar:

De här historierna har utspelat sig på en rad olika platser i Europa genom åren. Tyskland före det andra världskriget. Bosnien innan den etniska rensningen. Spanien under Franco. Idag skrivs de i Östeuropa. Alla de här historierna är från Rumänien och handlar om hur romernas vardag där ser ut. Tyvärr är de sanna. I Slovakien, Tjeckien och Ungern är situationen ännu värre och det har skrivits milslånga reportage som ingen längre läser om detta.

Jag är uppriktigt rädd för att man i flyktingkrisens spår lämnar romerna vind för våg igen. Gör inte det snälla politiker. De är totalt oskyddade i sina hemländer och de är extremt diskriminerade. Det enda som kan förbättra dessa människors situation är hårda markeringar mot länderna de bor i. Vi måste visa deras hemländer att det inte är okej att svika dessa människor. Vi måste visa våra politiker att vi inte tänker göra det vi heller.

Jag har full förståelse för att politik är en färskvara och blickarna riktas dit det brinner för tillfället. Men om Syrien är en rasande skogsbrand som nu drar till sig alla blickar så är romernas situation en pyrande glöd under mossen. En sådan som ingen märker av innan det är för sent.

Olika reportage som använts som källor för den här texten:

En svensk trottoar är som Sheraton. SvD 20/12 -14

De växer upp på EU:s smutsiga bakgård. Expressen 16/2 -14

The truth about Romania`s gypsies: Not coming over here, not stealing our jobs. The Independent 11/2 -13

Life inside the Romanian gypsy ghetto that is so grim the town mayor sealed it off behind a wall. Daily Mail 28/2 -13



FacebooktwitterFacebooktwitter

You may also like...