Vad är min drivkraft? Vad och vem vill jag bli när jag blir stor?

På Twitter idag sa en vis person något väldigt klokt. Vi pratade om hur dagens samhälle formar människan till att, för att tala klassiskt idrottsspråk, sätta jaget före laget. Hur rädslan över att förlora en millimeter av sin egen livsstil tagit över oss och samtidigt tryckt undan viljan att dela med sig. Humanistiska principer väger lätt under ´Black Friday´ typ.

Jag raljerade som vanligt över människans natur och presenterade min pseudo-psykologiska tes om att ju bättre människor får det, desto längre bort från humanistiska principer landar de. Att egot är det nya svarta. Hen svarade: ”Målet är alltid framsteget i vårt paradigm, men jag tror det går att ändra. Vi ska bara förändra vårt sätt att se på framgång, från pengar till välbefinnande. Det måste gå tänker jag”. Det är här jag måste stanna upp. För jag tycker det här är väldigt bra. Det sätter nämligen ord på något som vuxit fram hos mig själv och som dessutom indirekt räddat min handbollskarriär. Vår twitter-tråd dog ut rätt snabbt, social media lämpar sig som ni vet dåligt för människor som håller med varandra, men meningen hängde kvar under dagen och nu sitter jag här och försöker översätta det till ett inlägg mitt eget liv.

Till hen som jag stulit citatet av: Jag vet att jag nu kommer snöa in mig på andra saker än vad vi pratade om. Om du läser det här så ber jag om ursäkt att jag sätter dina ord i ett annat sammanhang. Hoppas det är okej ändå.

Till er andra: Det är sjukt svårt att prata om sina egna drivkrafter och visioner utan att låta självgod och dryg. Jag har försökt, men antagligen misslyckats, att tona ned min egna briljans och ber såklart om ursäkt för det med! Jag har varnat er, läs vidare på egen risk.


Vad är mina egna drivkrafter? Vad och vem är det egentligen jag vill bli när jag blir stor?

Som de flesta vet livnär jag mig sedan ett gäng år på att kasta boll med andra vuxna barn. Innan det pluggade jag på samma gång som jag jobbade extra med att tömma containrar, riva hus eller flytta möbler. Enda gången pengar fungerat som drivkraft för mig personligen var så länge jag spelade i Sverige. Då fick jag några tusenlappar av klubben jag spelade för samtidigt som jag drömde om att en dag kunna livnära mig helt på min hobby. När jag väl nådde dit var pengarna inte längre det som spelade någon roll.

Så här ser min arbetsplats ut för tillfället…

Som yngre var drivkraften istället alltid att bevisa att jag dög. Hela mitt huvud var fullt av motståndare som väntade på att en chans ta ned mig på jorden. Vissa fanns där på riktigt, andra var fantasifoster. Paradoxalt nog var det min dåliga självkänsla som blev drivkraften till att lyckas. Hade jag redan med 18 insett att folk i allmänhet mest glädje sig med mina framgångar så hade jag med största sannolikhet slutat flera nivåer under den jag idag spelar på.

Idag vet jag att jag duger. Ett tag höll det på att stjälpa mig. Motivationen att nå högre eller ens att hålla mig kvar var som bortblåst.

Jag blev tvungen att sätta mig ned med mig själv och fundera på om jag kunde hitta motivation till det jag gör och hur den isåfall såg ut. Var det pengar? Och isåfall vad skulle jag ha dem till. Var det berömmelse och isåfall hur skulle den se ut? Var det ett stillsamt liv utan bekymmer och besvär? Jag kom, precis som hen formulerade, fram till slutsatsen att det inte är pengar som borde vara min drivkraft utan ett välbefinnande. Både ett nutida sådant och ett framtida. För mig och så många omkring mig som möjligt. Jag frågade mig själv vad jag kunde göra för andra som kombinerade min strävan efter välbefinnande med min familjesituation och framtida planer.

I huvudet har jag nu ett drömprojekt i någon av Bukarests förorter. Det kommer att kombinera mina två yrkesroller som handbollsspelare och lärare och det kommer, om det förverkligas, att ge ett gäng kids en del av de förutsättningar som de saknar men som vi tar för givna. Förutom medaljer, mål och adrenalinkickarna man får av att springa in inför 5000 människor varje vecka, så är det nu det här projektet som är min drivkraft. Eftersom projektet måste finansieras så är det även här som den här texten korsar handboll och investeringar.

Jag har haft en väldig tur i livet. Jag är född i Sverige av snälla och kloka föräldrar. Jag fick en skolgång i världsklass och jag kunde koncentrera mig på att bli så bra på en fånig hobby att jag numera tjänar bättre på den än jag hade gjort om jag jobbat som lärare. Jag är sjukt tacksam gentemot alla er som byggt det land där det var möjligt. Min drivkraft är nu att i framtiden försöka skapa förutsättningar för andra att göra samma resa.

Mina investeringar, läs alla pengar jag tjänar utöver minsta nödvändiga utgifter, går därför in i min ”projektfond”. Med den är förhoppningen att jag, genom att utnyttja det system av kapitalistiska mekanismer som vårt samhälle är uppbyggt på, i framtiden skall kunna finansiera mitt projekt helt själv. Med utdelningsinvestering som strategi försöker jag få mitt kassaflöde att bli så stort att jag en vacker kan sjösätta projektet utan att behöva räkna med externa finansiärer. Målet är ett sammanlagt kassaflöde på minst 2000 € i månaden. Hälften för mig, hälften för mitt projekt. Mer behöver jag inte för att leva och eftersom jag inte behöver betala mig själv lön behöver räcker det förhoppningsvis ganska långt för projektet också. Jag är inte där än men jag är en god bit på väg.


Sammanfattning

För att sammanfatta mina spretiga tankar så ville jag bara visa på hur jag själv flyttat fokus från pengar till eget välmående. Hur jag själv hittar drivkraft i förhoppningen om att kunna öka välmåendet för andra med de förutsättningar som jag personligen har. Vi lever i en värld där förmodligen alla som läser den här texten har det bättre än 90% av jordens övriga befolkning. Vi har det bättre eftersom systemet vi alla lever i tillåter oss att ta en större del av kakan än andra. Min förhoppning är att utnyttja samma system på ett sätt som gör det möjligt för mig att dela med mig av rika företags vinster till människor som annars bara hade fått slitit för att skapa dem. Skapa en förmögenhet för att dela den med flera istället för att konsumera. Ett litet långfinger mot det etablerade sättet att leva i dagens samhälle. Ett stort långfinger till alla dem som blir provocerade av tanken på att ge upp något av det ”egna” för att utan krav på motprestation ge det till andra.

Skiter sig allt tänker jag spela handboll tills ingen vill betala mig mer för att sedan börja guida turister genom Bukarests historiska gränder samtidigt som jag blåser dem på pengar när jag tar med dem till ”genuina” ställen dit turismen ännu inte hittat. Stoppa mig om ni kan!!


FacebooktwitterFacebooktwitter

You may also like...